Makro

De kallar mig ful
alltså ser de inte särskilt bra själva
 
Svarta, tjocka ramar
som fångar min själs portar
kristallgröna portar

Jag tröttnar
slänger grindarna på marken
stampar

Portarna släpper in ett annat sorts ljus
en annan vinkel visar sig

världen som ett enda fotografi
som jag kan vrida och vända på hur jag vill

i mina ögon får allting charm
allt är värt att titta på

varför skulle jag spärra in min själ i burar
när jag kan få hela världen i makroläge?